En panel av män i olika åldrar har tagit plats i orangeriet i Stallet hos Kaija. Här ska provas choklad!
Sju karlar med olika erfarenhet av mat och bak, testar nio olika chokladsorter. Testet är i blindo. Herrarna vet inte vad de smakar på.
Kaija Carlson berättar att det finns tre vanliga kakaobönor i världen. Forastero är den mest använda bönan och står för drygt 80 procent av all konsumtion i världen. Chriollo är en finare böna och används ganska sparsamt. Den tredje sorten, Trinitarion, är en blandning av de två första och utgör cirka fyra procent av världens kakaoproduktion.
Framför varje testare står ett fat med bitar av bruna bitar och en vit kompis. Panelen doftar och smakar. Kaja har lärt dem att det ska klicka till när man bryter bra choklad och det tar inte lång tid innan det börjar brytas och klickljuden avlöser varandra runt bordet.
Sorterna som panelen testar är
- Vit bakchoklad (ICA) 25%
- Laura (Tobago Estate) 45%
- Mörk bakchoklad (ICA) 55%
- Manjari (Valrhona) 64%
- Alpaco (Valrhona) 66%
- Dark chocolate (Rosehill estate) 68,9%
- WS (Tobago Estate) 70%
- Organic Dark (Green & Blacks) 70%
– Ettan är söt. Underbar, utbrister en av provarna spontant. Flera runt bordet håller med.
Kaija vet ju vilken sorten är, men säger inget.
Nummer två gillas av alla. Det är den enda chokladen som lite ljusare, förutom den vita, och får omdömen som godisaktig och smaskig. Det provgänget inte vet är att just den här chokladen har vunnit pris som bästa mjölkchoklad flera gånger och alltså är en riktigt bra choklad, om man frågar de riktiga kännarna.
Trean är ju lite av en slamkrypare i sammanhanget. Någon säger sig känna spår av körsbär, en annan anar kokossmak och en tredje tycker att den påminner om Marabou mjölkchoklad.
När gänget får veta att det är en helt vanlig bakchoklad de sitter och sniffar och tuggar på, blir det en smula förvånade.
Kocken i sällskapet gillar nummer fyra. Han bedömer den som god, fyllig och lite syrlig. Två av herrarna kontrar med att den nog allt smakar en smula bittert, kanske till och med lite beskt.
Ingen har något att invända mot nummer fem, omdömen som god, kanske lite fet, rund i smaken, lite obetydlig kommer fram runt bordet. ”En hederlig chokladkaka” konstaterar en av den yngre i sällskapet.
Chokladbit nummer sex delar gruppen i flera olika läger. ”Smakar lite som chokladen man fick i lumpen – men annars var den bra”, säger han som är född i början av 80-talet. Han som är född i mitten av 40-talet håller inte alls med. Han gillar den och tycker att den är riktigt bra, bäst för kvällen. Klart är att de inte gjorde lumpen samtidig, kanske var det bättre kvalitet på chokladen i det militära i slutet av 90-talet …
Flera i panelen gillar nummer sju bäst, medan ett par tycker att den är ”lite för mycket”. – Det här är säkert en bra choklad, men jag tycker den var otrevlig, vass och stickig, säger en av de äldre herrarna i sällskapet.
När nummer åtta kommer på tal utbrister ett par av provarna olika superlativer. Bäst! Helt perfekt konsistens!
Någon gillar att den smular mer än smälter i munnen och en annan använder ordet torr.
Kvällen sista chokladbit gillas skarpt av de två yngsta provsmakaren. En annan tycker att den har en nästan artificiell smak, medan en tredje tycker att den smakar lite bark.
Det vi kan enas om är att herrarna är lite oense, men ändå överens om att choklad är gott. Tillsammans konstaterar gänget att det också beror på vad man ska ha chokladen till, ad man äter och dricker till och i vilket sammanhang man plockar fram sin kaka.
